Jag ska inte ljuga, att arbeta med bröllop får en att bli väldigt inspirerad och längtansfull inför att en dag få planera ett eget bröllop. Jag har under flera års tid på Min Bröllopssajt besökt mässor och letat material till nya designer, Instagraminlägg och tävlingar. Jag har inspirerats av festlokaler, håruppsättningar, dukningar och klänningar och en stor del av mitt liv har kommit att handla om bröllop.
Jag har aldrig varit någon som har drömt om ett storslaget bröllop, men av erfarenhet vet jag nu att sådant kan förändras. Jag tror att det är en kombination av att jag omges av så många kärlekshistorier i mitt arbete, och att min bästa vän sedan flera år tillbaka visade sig vara mitt livs kärlek. Jag kände plötsligt en längtan efter att få titulera mig som fru och att leva mitt liv tillsammans med min allra bästa vän.
Så en dag…
Så en dag var det min tur att överraskas och fälla glädjetårar i timmar. Under vår sista vecka på seglingssemestern, 7 år (på dagen), efter att vi träffades första gången gick han ner på knä.
Vi vaknade upp i båten på morgonen och min sambo gjorde ”klart skepp”, men istället för att lämna mina arbetsuppgifter åt mig gjorde han klart allt. Märkligt, tänkte jag, han som brukar vilja lära mig saker och gärna låter mig prova själv.
Vi kastade loss och puttrade ut från hamnen. När det var dags att hissa segel tyckte min sambo att vi skulle börja med att hissa focken först, istället för storseglet som vi i vanliga fall hissar först. Jag, som fortfarande inte är helt seglingsvan, tänkte att det finns säkert någon poäng med varför vi ska göra på det viset, så jag frågade inte så mycket.
Min sambo styrde upp mot vind och jag började med att hissa focken. ”Dra! Dra! Dra! Lite till!” hörde jag honom skrika bakom mig. Sedan fäste jag tampen. Det tog ett tag för vinden att ta tag i seglet, och när jag först såg seglet jag hade hissat tänkte jag (och sa tydligen högt också) ”vad är det för skitigt segel vi har hissat?”. Så plötsligt fick vinden tag i seglet och jag kunde tyda sprayade bokstäver. Det stod något på seglet.
VILL – DU – GIFTA – DIG – MED – MIG – ?
Jag förstod först ingenting. Jag vände mig om och där stod han på knä med ett stort leende, det där leendet som han är känd för. Han höll fram en ask, öppnade den långsamt och frågade ”Vill du gifta dig med mig?”.
Plösligt började det snurra i huvudet och tårarna kom. ”Är det på riktigt? Skojar du med mig nu?”. Det var så oväntat. Vi har pratat om att gifta oss, men jag tänkte att det var några år bort. ”Är det på riktigt?!” skrek jag till igen och ögonen tårades. ”Ja! Vad svarar du?” sa han då.
”JA! Jag svarar JA!”.
Snacka om att tappa kontrollen när man hissar segel. Nu är det äntligen (och plötsligt) min tur att få fira kärleken och säga ja inför nära och kära, och det finns två saker jag är säker på. Den ena är att jag har världens finaste och påhittigaste fästman med hjärtat på helt rätt ställe, och den andra är att jag vet precis var jag ska vända mig när det blir dags för en bröllopshemsida!
/ Isabelle
